I denna studie används ett simuleringsprogram för evolution (3DVCE) för att studera hur varierande mutationsfrekvens påverkar en arts anpassning till nya förhållanden. Dessutom utförs en kvalitativ analys av hur väl programmet modellerar naturlig evolution. I försöken får en population först utvecklas mot en specifik egenskap, sedan görs ett antal kopior av den utvecklade populationen. Varje kopia utvecklas sedan mot en ny egenskap med varierande mutationsfrekvens. Mätdatan för varje generation utgörs av den bästa individens fitness. Resultaten visar att ju evolutionen med högst mutationsfrekvens anpassar sig överlägset snabbast även de andra kommer ikapp senare. Alla tre evolutionerna planar ut vid ungefär samma fitnessvärden, detta beror på at de har samma begränsningar på hur de får vara uppbuggda. Mycket intressant är att det visar sig att en population i 3DVCE kan bli inavlad och styrker vidare slutsatsen att programmet är ett bra simuleringsverktyg. Tyvärr saknas all sorts migration och interaktion mellan arter.
Christian Lie